armar som trådar

Ibland känner jag mej så liten. Och genomskinlig. Med armar som mjuka trådar. Det hugger till också, så jag existerar mindre än jag disexisterar, alltså inte finns, eller finns för mkt? Känslan av att inte finnas, är den densamma som att existera och finnas överallt? Som utspädd mjölk, där proteinerna, proteinerna som är det vita, när glider isär ger de inget tillfälla att söka skydd. Man anas mellan molekylerna. Men kanske inte….. Med iaf, det där med känslan, eller faktumet av svaghet. Jag bär ju på samma gener som jag gjorde i moderlivet. Jag älskar verkligen att gå ut och gå. Ja, jag älskar ju det. Har laddat ner lite i min mp3. Njuter så när jag får sticka in hörsnäckorna i min öron. Men imorgon blir det annat, det blir bra. För att inte tala om att juicen var slut på ICA idag. Då är det bara att fortsätta vidare, faktiskt.