
Smärta! Jag känner smärta i själen nu. En jättejobbig smärta. Den är inte så stark men jobbig, och det är nog. Jag känner mig väldigt sviken och försummad också, av människor. Människor som tror de förstår men inte gör det, människor som tror de bryr sej och lyssnar men inte gör det egentligen.
Men mitt i denna smärta ser jag in i mitt inre….
Jag går på en gång, på en snöväg. Marken blänker som klaraste kristall och luften är mild. Solens skimrande strålar smeker den blänkande vita vägen. Himlen är klarblå.
Inom mig spelar min barndoms inre drömmar ljuv musik, tonerna smeker varsamt mina hjärtslag då de letar sig ut genom mig. Den söker någonting, den söker mina ögon så att de öppnas igen och se klart, självklart.
När jag går fram över det vitskimrande täcket.
Hjärtat bultar på när det sakta nuddas sångerna, det bränns litegrann i början men vänjer sig snart. Jag njuter, de glittrande strålarna är det vackraste som finns och när de nu får möta mitt hjärtas inre ljus tänds livet…………..
All gammal gråt och tårar bränns upp i värmen, askan från dem singlar iväg som dammkorn i vinden. En uppfriskande blåst drar igenom, jag vädras ut, det gamla försvinner. Blåsten tar tag i mina händer, jag försvinner med, lämnar marken jag nyss gått på och flyger. Flyger upp, högt.
Allt är så lätt, jag är så lätt, jag lyfter. Den tunga tröttheten ramlar ur mig och när jag tittar ner syns allting vara så smått, och litet.
Jag ser andra saker oxå, många saker, allt.
Allt ser jag snart.
Jag vänder mig om och måste kisa, det är så starkt; Ljuset.